Christinas presentation

Presentation av Christina Lindström  

Hur började din hundbana och hur ser ditt liv med djur ut nu?
Som sjuåring blev jag biten av en stor rottweiler i huvudet, slängd medvetslös mot en närliggande husvägg och sedan åter blivit hållen av hunden som en trofé i munnen tills ägaren kunde få hunden att släppa. Det var tur jag var medvetslös. Detta hände utomlands. Hunden misstänktes att ha rabies sedan den rivit åtskilja rådjur och djur i den närliggande skogen innan detta hände. Efter några timmar väntan hos grannen tills min storebror och min mamma kom hem från skolan resp. ett möte långt ifrån fick jag hjälp - 28 stygn, hela skallhuden hade spräckts p.g.a. husväggen. Såren av klorna på båda axlar blev tvättade. Men såren av huggtänderna i huvudet hittades inte sedan det var mycket blod och klibb. Först någon vecka senare när jag fick håret tvättat, hittades dom. Än idag har jag ett ärr på bakhuvudet och knölar av fyra huggtänder, en i vardera hörn, han hade visst hela huvudet i käften. Två veckor efter det rev sig samma grannhund loss och sprang ca. 500 m upp till vårat hus – när jag såg den stå där och titta igenom altandörren där jag satt vid matbordet och åt min frukost, det var då jag fick chocken.  
Jag utvecklade ju en rädsla för hundar som var ganska stor. Även idag får aldrig en främmande hund gå bakom mig när jag sitter på marken – adrenalinet skjuter då upp som ett fyrverkeri i mitt blod. Några år senare skaffade sig båda mina skilda föräldrar hundar när jag var i tidiga tonårsåldern. Min pappas hund hette Rufsen och var en flatcoated retriever, min mamma hade fyra hundar, en golden retriever och tre korthåriga Collie.  

När jag kom till Sverige för att stanna, hade jag hyrt ett hus mitt inne i en skog. Jag hade kommit hit med tre katter. Efter att min minsta katt avled på ett fruktansvärt sätt hade jag svårt att hitta glädjen igen. Min bonuspappa hade just köpt en ny valp och tyckte väl att jag också skulle ha en. Så det blev min första egna hund – kanske inte den mest smarta present, men en fin present var det ju.  Mina rädslor var ännu ganska stora, adrenalinet sköt upp när min hund skulle äta bredvid deras, när en hund reagerade mot oss när vi var ute och gick, när någon morrade – det fanns många situationer där jag kände rädsla och osäkerhet. Så naturligtvis blev min första hund en storslagen beskyddare åt mig, inte heller det det smartaste, men att det hände, kunde man ju nästan förutspå.

Efter många misslyckade hundkurser och en mer och mer reaktiv hund som samtidigt som den blev mer och mer otrygg i hundmöten hade hon utvecklat allergier. Tills dom var utredda tog det en lång stund. Hundpsykologerna tyckte att jag bara skulle vara hemma och tycka om min hund. Vilket jag också gjorde.  
Efter några år tipsade en väninna om en sport som kallades för nose work – det skulle nog passa oss. Och det gjorde det. Vad roligt det var att börja förstå hur utvecklat hundens luktsinne var, se hur den lärde sig mer och mer, hur den klarade av olika miljöer. Och det i lugn och ro utan andra hundar. Jag blev mer och mer involverad och till slut organiserade min väninna och jag tävlingar. Där var jag ofta utsatt för alla slags olika hundar, ibland i ett trångt utrymme sedan jag ofta var tidtagare och alla möjliga hundar med olika beteenden startade bredvid mig. Kamphundar liksom väldigt taggade hundar som på grund av det väntande sökområdet gjort mindre utfall. Tills slut gjorde jag en instruktörsutbildning i nose work.  
Under dom åren började jag själv bli rehabiliterad. Idag känner jag ingen rädsla för hundar längre - förutom när jag har en hund bakom mig i huvudhöjd. Jag har lärt känna hundens fina sidor och deras otroligt breda spektrum av känslor. Idag tycker jag dom är väldigt lika oss. Det är egentligen ingen skillnad mellan ett mänskligt djur och ett djur eller? Bara deras rättigheter är annorlunda.  

Hur kom du i kontakt med hundfilosofin?
Efter en privatlektion i nose work hos Therese Arvestrand och en väldigt givande diskussion därefter tipsade hon mig om att en kurs inom hundfilosofi skulle startas inom kort under Sommenbygdens Folkhögskolas regi. Vilken lyckoträff. Äntligen kunde jag lära mig mer om det som intresserat mig under så många år. Kerstin Malms bok Tänk Om Jag Kunde Lyssna var en bok som verkligen fångade mig, och därefter har många andra böcker och diskussioner gjort det med. Och äntligen får jag prata och lyssna om det som brinner inom mig.  
Idag har jag, efter Kerstins förfrågan, blivit revisor för en region inom VOOV, en riksorganisation som omplacerar hundar och alla slags djur under den tid som hotade familjemedlemmar måste gömma sig från en familjemedlem. Inget djur ska i mina ögon inte behöva lida onödigt och ska skyddas även i en sådan situation.  

Vad är det viktigaste med hundfilosofin?
Att vi börjar prata med varandra om djurens rättigheter, drömmer om och har visioner hur mänsklighetens samhälle skulle kunna koexistera på ett jämlikt vis med djurens. Hur människorna förhoppningsvis lär sig att tänka om, börja inse att vi är alla djur, mänskliga och icke mänskliga. Deltagarna kommer ifrån helt olika hörn både inom Sverige och även inom hundvärlden. Detta har definitivt berikat våra diskussioner.  

Varför är du med i nätverket?
Möjligheten att förändra människans syn på djur, kanske till och med förbättra djurens rättigheter i vårt samhälle. Kanske påverka hur vi ser på icke mänskliga djur.